Kejsarsnitt För en skillnad på snitt och snitt! Förra gången slutade det med ett akut kejsarsnitt, snabba ryck, horder av grönklädd personal, spring i korridorer, ’patologiska tecken’ hos barnet (jag som läst alldeles för många romaner om seriemördare förbinder patologi med någon som är stendöd men se man lär sig något nytt varje dag för det betyder läran om sjukdomar).
Den här gången däremot var det ett planerat kejsarsnitt. Jag hade inte sovit många timmar natten innan, och redan klockan halv sex på morgonen stod jag i duschen för att göra mig klar för operation. Vi kom till sjukhuset vid halv åtta tiden och jag möttes av en barnmorska i receptionen som sedan gjorde mig i ordning (med dropp osv). Hon var sen med mig hela dagen ända tills jag kom till barselavdelningen vilket kändes tryggt och bra. Läkaren som genomförde operationen kom in och presenterade sig innan och pratade en stund. Det var positiv stämning i operationssalen och hela teamet bestod av ett gäng medelålders damer som var jättegulliga mot mig.
Anestesiläkaren som satte spinalbedövningen på mig var den enda som inte var så rutinerad verkade det som, för hon fick sticka mig 12(!) gånger innan hon träffade rätt, och det gör o-n-t. Men det var fascinerande hur fort bedövningen verkade. Så fort hon satt sprutan la de mig ner och jag kunde känna hur benen bara domnade bort. Ett skynke spändes upp vid brösthöjd för att jag inte skulle se något och en sisådär 10 minuter senare kunde vi höra barnskrik – vår lille prins var född! Tårarna strömmade nerför mina kinder.
Mr Handsome fanns vid min sida hela tiden och vi fick se vår lille prins med en gång, känslan av att höra och se vår lille kille och konstatera att allt var OK är obeskrivlig. Oron släppte med en gång och fastän barnmorskan och Mr Handsome gick iväg för att väga/mäta etc. så kände jag ett enormt lugn, operationen hade gått bra och vår lille kille var frisk!
Efter max fem minuter kom de tillbaka och vår lille kille fick komma upp till mig. Där förblev han sen under hela resterande delen av operationen och under hela tiden på uppvak efteråt. Så fantastiskt att få honom till sig istället för som sist då jag hamnade på intensivavdelningen och inte fick se Charmprinsen på 8 timmar…
Jag tillbringade 3 dagar på barselavdelningen och en stolt storebror kom på besök och konstaterade att mammas mage nu var ’tom’ och att lillebror var ute. Storebror klättrade upp i sängen och klappade och pussade på lillebror innan han riktade all uppmärksamhet åt sin nya LEGO polisstation, sötnosen.
Så det här var en alltigenom positiv upplevelse, från början till slut. Vi är nu hemma och njuter av våra fina killar. Lillprinsen sover genom natten, vaknar bara en gång för att äta lite och sover sen sött till 7 på morgonen. Så vi är utvilade och glada och myser i vår bebisbubbla! Och storebror har ännu inte visat några tecken till avundsjuka, han gosar och pussar på lillebror så han blir alldeles våt i ansiktet, och utbrister stolt ’MIN lillebror’ med jämna mellanrum! Lyckan är total.
Ammning
Hur tänkte du här? Vem det än är som designat våra kroppar med alla dess fantastiska funktioner (som att kunna skaffa barn till exempel – ett mirakel att det fungerar när man tänker över vad som sker med kroppen för att det ska bli en bebis till slut!) han eller hon har i vart fall spelat oss kvinnor ett spratt när det kommer till ammning!
Med en gång barnet föds har alla kvinnor tillgång till så kallad råmjölk i brösten som förser barnet med dess första näringsriktiga måltid. Och sen då? Jo, när råmjölken är slut och den ’vanliga’ mjölken ska ta över – ja, då sätter inte mjölkproduktionen igång! Hur tänkte du där?
Ungarna går ner i vikt och skriker efter mat, mammorna nojjar över om de överhuvudtaget kommer att få till ammningen (och det vet vi ju att om man stressar ja då kommer det minsann ingen mjölk – positiva tankar ska till!) och nazibarnmorskorna förkunnar ammningen som livets grundpelare nummer ett. Huffamej för en stress!
På dag tre, när barnet gått ner ca 10% av sin ursprungliga vikt och barnmorskornas röda varningslampa börjar lysa – då, äntligen sker det! Man vaknar med bröst som påminner farligt mycket om Pamela Andersons (trist bara att magen fortfarande ser ut som om man var i 6:e månaden och ödemen i fötter och ben inte lagt sig än..) och ens första tanke är ’ät unge, jag kommer explodera!’. Och så var man igång…
Men varför denna dramatik? Kunde du inte fixat så att det bara var fri flyt från början? Din drama queen!
