En väninna frågade hur det känns att bli mamma...

Och här är mitt försök till ett svar:

KÄRLEK - det är helt otroligt, nästintill skrämmande, hur mycket du kan älska ditt barn. Jag kan börja gråta hejdlöst ibland bara jag tittar på honom, och tycker såklart (opartisk som jag är) att han är den vackraste varelsen i världen. Eller som de säger här i Norge "han er et nydeligt vesen".

ORO - du är livrädd att något ska hända honom, olyckor, sjukdom, you name it. Och framförallt att du ska orsaka honom någon skada, tex genom att halka, tappa honom, vända dig snabbt när du bär honom så att han slår huvudet i något, osv. Oron och rädslan kom redan i samband med graviditeten och kommer nog aldrig att släppa taget så det är bara att vänja sig...

FRUSTRATION - av och till är det HELT hopplöst att förstå vad det är som är galet. Ont i magen? Tänder på gång? Hungrig? Trött? Uttråkad? Kelig? Eller bara en fis på tvären? Eller en kombination av ovanstående?

LYCKA - när du vaknar på morgonen av att han ligger i sin säng och jollrar och du reser dig upp och säger godmorgon och han fyrar av århundradets leende - då spelar det ingen roll om ditt humör var surt som en granskog i november innan du steg upp - det gör hela dagen underbar! Och när man busar med honom eller kittlar honom och han skriker av skratt - obetalbart.

MYS - när en trött kille gosar in sig och somnar i din famn och du ser att han har det så gott och är så trygg hos dig, det får dig jamen att må bra.

STOLTHET - över din underbara lilla familj. Det är något speciellt att se den man du älskar leka eller gosa med ert gemensamma barn. 'Mina killar' är ju världens bästa killar!

TRÖTTHET - sjusovaren L8 har ju inte sovit en hel natt på 4 månader och det märks. Jag är av o till medvetslöst trött, sur o grinig. Och det samma gäller Mr Handsome så det är inte alla dagar vi är lika kärvänliga mot varandra. Det är fantastiskt men också fantastiskt slitsamt att bli föräldrar. Och kärlekslivet är betydligt mer sporadiskt som en naturlig konsekvens av att lilleman antingen kräver vår uppmärksamhet eller att vi kollapsar av trötthet när han väl somnat.