Man är allt bra märkligt funtad...

Charmprinsen har haft sin första dag ensam i barnehagen. OK, bara i två timmar, men ändå - hans mor lämnade honom ensam i barnehagen för första gången. Inte för att han hade något emot det, tvärtom tror jag knappt han registrerade att jag gick, men OJOJOJ så jobbigt det var för en mor att lämna sitt barn och bara gå...
I stort sett ända sen Charmprinsen föddes har jag längtat efter, och njutit av de få stunder jag fått helt alena, helt i ro, med frihet att kunna göra vad jag vill. Plötsligt hade jag inte bara en, utan två timmar till mitt förfogande. Jag kunde shoppat en massa onödigt smink, jag kunde lusläst en massa damtidiningar på café, jag kunde kollat in de nya höstkläderna i butikerna, jag kunde läst en bok eller bara slappat på soffan. Gjorde jag något av detta? Nej. Istället trillade tårarna och jag satt ensam på en parkbänk och snörvlade och tyckte livet kändes rätt sunkigt och meningslöst. Här har man fått världens mest underbara lille kille, och vigt all energi och tid åt honom i ett år - bara för att lämna bort honom på en kommunal instutition varenda dag. Ett stökigt ställe med massa andra ungar (egna barn o andras ungar) och en helt urjävlig ljudvolym. Stackars krake!
Eller kanske inte. Mitt förnuft säger ju att han har det bra, han har fått en fantastiskt söt tjej som tar hand om honom och han är ju en social och glad liten krabat så han kommer tycka att det är toppen att leka med andra barn och inte bara vara hemma med morsan dagarna i ända.
Det är bara tufft att inse att en period i livet nu definitivt är över, och bakom hörnet väntar VARDAGEN med allt vad det innebär. De borde kalla det inskolning för föräldrar och inte för barn... Övergången är nog tuffast för lilla mig, suck.