
Det är lov att beklaga sig en liten aning såhär i slutet av graviditeten, eller hur?
För nu börjar det bli besvärligt. Det är tungt, jag sover dåligt, bäckenlösning är inget skämt - speciellt inte när det är halt ute - och en över genomsnittet stor bebis som fortfarande har rum nog att röra sig runt får in några rejäla straffsparkar med jämna mellanrum... Det gör så ont ibland att både mannen och sonen tittar oroligt på mig när jag släpper ut ett av mina tjut. Min förra graviditet var betydligt enklare, och naiv som jag är så trodde jag såklart att ännu en 'walk in the park' väntade, men ack nej...
Nu är det inte länge igen, och jag kan inte låta bli att längta efter att få tillbaks min kropp (någorlunda iallafall) och kunna gå i mina egna kläder igen (och inte ett av mina 'gravidtält' som min kära sambo kallar dem).
Jag har bara två dagar kvar att jobba innan jag går ut i permission, och just nu känns det väldigt skönt. Jag har förberett mig på att inte göra mycket vettigt de närmaste veckorna, bortsett från att vila och läsa, krim har införskaffats!