1994

tog jag studenten. Jag trodde själv att jag var coolast i kommunen. Tyvärr avslutades studentkvällen hemma på mamma och pappas altan efter att ha fått fötterna mer eller mindre mosade under ett kravallstaket på studentfesten. Då kändes det som en katastrof att inte ens kunna komma in på min egen studentfest. Såhär 16 år efteråt är inte katastrofen lika påtaglig. :)

Mitt starkaste minne är en känsla. Den känslan jag fick när jag vaknade upp dagen efter studenten och insåg att min värld hade förändrats. Jag visste inte längre vad jag skulle göra på måndag, jag hade ett 'sommarlov' framför mig men inget som väntade till hösten. Det var nu livet började, friheten att kunna välja var jag skulle åka och vad jag skulle göra. Friheten jag hade längtat efter. Och ändå kände jag mig mest förvirrad. Vad fan ville jag egentligen?

Den känslan av rastlöshet har bott i mitt bröst sen dess. Och finns där till viss grad än idag. Myror i brallan, alltid på jakt efter nya utmaningar, studier och jobb utomlands, svårt att slå mig till ro, att bara vara. Alltid en längtan hem men vad var hemma? Ständigt dåligt samvete för de man lämnade hemma.

Tills jag blev mamma. Nu känns det självklart. Att ta det med ro, att bara vara hemma och mysa med min son, njuta av vår familj. Jag längtar inte bort, jag har inte bråttom någonstans. Bortsett från till dagis för att hämta min skatt... ♥