Så lika men ändå så olika…

Våra kära grannland Norge och Sverige alltså.
Nu har jag bott i Norge sedan 2004 och fascineras fortfarande.

Ta en så enkel sak som alfabetet.
I Sverige är de sista tre bokstäverna i alfabetet: å, ä, ö (i den ordningsföljden). Men den som trodde att detsamma gällde det norska alfabetet går bet. För där är de sista tre bokstäverna: æ, ø, å (i korrekt rekkefølge). Fascinerande…

Det är också skönt att allt det man fick lära sig i skolan att inte använda (eftersom det var fel) – det går glimrande att använda på norska! Till exempel säger vi att klockan är tjugo minuter i ett i Sverige, men i Norge är klockan tio minuter över halv ett. Fantastiskt!
Och om någon i Sverige hade sagt ”det är gosedjuret till dottern min” så hade man tittat frågande på personen som kläckte ur sig det. Men i Norge går det fint att vända ut och in på ordföljden (det er kosebamsen til dattera mi), fantastiskt!

Och namnen då, de fantastiska dubbelnamnen som de envisas med att använda. Jag har faktiskt börjat samla på godbitarna. På topp tre ligger just nu; 1. Glenn Cato, 2. Pål Gordon och 3. Bob Kåre.

Det är också enormt fascinerande att de faktiskt har två olika språk i Norge. Och nej det är inte bara dialektala skillnader som i Sverige – vi pratar två olika skriftspråk, bokmål och nynorska.

”Under 450 år styrdes Norge från Köpenhamn och då tog danskan över som skriftspråk i Norge. I städerna talades det danska med ett norskt uttal, medan folk på landet talade sina mer eller mindre ursprungliga dialekter. När Norge förklarade sig självständigt 1814 ville många att landet skulle utveckla ett eget språk. Några ville gradvis förnorska det danska skriftspråket som fanns i böckerna. (Det kallades därför bokmål.) Ivar Aasen började samla in ord från alla de norska dialekterna och skapa ett nytt, sammansmält språk som kom att kallas för nynorsk. Ivar Aasen gjorde ett enormt arbete med att samla in ord under rundvandringar från 250 av dagens kommuner. Kommunerna och eleverna i skolorna kunde fritt välja vilken språkform de föredrog. Fram till andra världskriget ökade nynorskan kraftigt. Efter kriget bröts framgången och i dag väljer bara 16 procent av skoleleverna nynorska som huvudspråk. Alla elever måste emellertid lära sig bägge formerna.”
(Källa: www.hundrearsmarkeringen.no)