midsommar

Vi fick en riktigt härlig midsommarkväll trots ösregn. Trevligt besök, god mat och en lätt baksmälla dagen efter - alla kriterier på plats! :)
Min midsommarstång skapade uppståndelse i nabolaget. Grannarna kom och beundrade stången och någon undrade til och med var jag hade köpt den (jag tar det som en komplimang).

Rojalist? Javisst!

Bild från Scanpix

Självklart såg jag på brölloppet, och ja, jag erkänner att jag grät en skvätt. Hon var så fin och han var så söt när han fällde en tår då hon kom in i kyrkan. Det syntes att de var förälskade, de riktigt strålade. Härligt med kärlek!


Mr Handsome däremot blev väldigt tveksam till hur vårt framtida bröllopp ska gå när han såg mig sitta tårögd i soffan. 'Hur ska det gå när vi gifter oss om du gråter bara du ser de där två gifta sig?!' undrade han. Well, tack och pris för vattenfast mascara tänkte jag. För jag kommer nog fälla några tårar den dagen. Hoppas den kommer snart, jag längtar...

Var kan jag köpa pantone koppar anyone?

Mr Handsome önskar sig rejäla kaffekoppar modell souvenirbutik/fobollsupporterkitsch. Det kommer inga ManUkoppar över min tröskel, men jag har hittat de här skönheterna. Extra najs om man som jag är väldigt förtjust i färgglada grejer och att alla glas/koppar/etc inte ser likadana ut! Men var tusan får jag tag i dem i Oslo?

1994

tog jag studenten. Jag trodde själv att jag var coolast i kommunen. Tyvärr avslutades studentkvällen hemma på mamma och pappas altan efter att ha fått fötterna mer eller mindre mosade under ett kravallstaket på studentfesten. Då kändes det som en katastrof att inte ens kunna komma in på min egen studentfest. Såhär 16 år efteråt är inte katastrofen lika påtaglig. :)

Mitt starkaste minne är en känsla. Den känslan jag fick när jag vaknade upp dagen efter studenten och insåg att min värld hade förändrats. Jag visste inte längre vad jag skulle göra på måndag, jag hade ett 'sommarlov' framför mig men inget som väntade till hösten. Det var nu livet började, friheten att kunna välja var jag skulle åka och vad jag skulle göra. Friheten jag hade längtat efter. Och ändå kände jag mig mest förvirrad. Vad fan ville jag egentligen?

Den känslan av rastlöshet har bott i mitt bröst sen dess. Och finns där till viss grad än idag. Myror i brallan, alltid på jakt efter nya utmaningar, studier och jobb utomlands, svårt att slå mig till ro, att bara vara. Alltid en längtan hem men vad var hemma? Ständigt dåligt samvete för de man lämnade hemma.

Tills jag blev mamma. Nu känns det självklart. Att ta det med ro, att bara vara hemma och mysa med min son, njuta av vår familj. Jag längtar inte bort, jag har inte bråttom någonstans. Bortsett från till dagis för att hämta min skatt... ♥

Så lika men ändå så olika…

Våra kära grannland Norge och Sverige alltså.
Nu har jag bott i Norge sedan 2004 och fascineras fortfarande.

Ta en så enkel sak som alfabetet.
I Sverige är de sista tre bokstäverna i alfabetet: å, ä, ö (i den ordningsföljden). Men den som trodde att detsamma gällde det norska alfabetet går bet. För där är de sista tre bokstäverna: æ, ø, å (i korrekt rekkefølge). Fascinerande…

Det är också skönt att allt det man fick lära sig i skolan att inte använda (eftersom det var fel) – det går glimrande att använda på norska! Till exempel säger vi att klockan är tjugo minuter i ett i Sverige, men i Norge är klockan tio minuter över halv ett. Fantastiskt!
Och om någon i Sverige hade sagt ”det är gosedjuret till dottern min” så hade man tittat frågande på personen som kläckte ur sig det. Men i Norge går det fint att vända ut och in på ordföljden (det er kosebamsen til dattera mi), fantastiskt!

Och namnen då, de fantastiska dubbelnamnen som de envisas med att använda. Jag har faktiskt börjat samla på godbitarna. På topp tre ligger just nu; 1. Glenn Cato, 2. Pål Gordon och 3. Bob Kåre.

Det är också enormt fascinerande att de faktiskt har två olika språk i Norge. Och nej det är inte bara dialektala skillnader som i Sverige – vi pratar två olika skriftspråk, bokmål och nynorska.

”Under 450 år styrdes Norge från Köpenhamn och då tog danskan över som skriftspråk i Norge. I städerna talades det danska med ett norskt uttal, medan folk på landet talade sina mer eller mindre ursprungliga dialekter. När Norge förklarade sig självständigt 1814 ville många att landet skulle utveckla ett eget språk. Några ville gradvis förnorska det danska skriftspråket som fanns i böckerna. (Det kallades därför bokmål.) Ivar Aasen började samla in ord från alla de norska dialekterna och skapa ett nytt, sammansmält språk som kom att kallas för nynorsk. Ivar Aasen gjorde ett enormt arbete med att samla in ord under rundvandringar från 250 av dagens kommuner. Kommunerna och eleverna i skolorna kunde fritt välja vilken språkform de föredrog. Fram till andra världskriget ökade nynorskan kraftigt. Efter kriget bröts framgången och i dag väljer bara 16 procent av skoleleverna nynorska som huvudspråk. Alla elever måste emellertid lära sig bägge formerna.”
(Källa: www.hundrearsmarkeringen.no)

Bullbak

Och ikväll är det kanelbullar som står på schemat, närmare bestämt 50 st för imorgon är det sommarfest i barnehagen. Leilas kardemummabullar är bäst tycker jag. Och lite roligare blir det att baka eftersom jag köpt så fina muffinformar från Lagerhaus (strängt taget helt onödiga, men åh så söta med jordgubbar på!)

Lupiner

Plockade jag & Charmprinsen igår!

Med risk för att låta nyfrälst…

Cityliv VS Radhusliv

Skulle jag gått ut en tidig söndagsmorgon i juni för att leka med Charmprinsen i stan hade vi varit förpassade till ”parken”. Jag skriver ”parken” därför att den korrekta termen kanske borde vara festivalområdet. För sommarkvällar i parken betyder fest, och söndagsmorgnar i parken är då lika med ölflaskor, engångsgrillar, fimpar, kanyler, you name it. Inte ett paradis för en 2-åring…
I Radhusområdet däremot öppnar vi dörren till altanen och leker i trädgården. Eller så går vi rakt ut i naturen, antingen på en liten skogspromenad, eller bort till lekplatsen där någon av de 9 grannbarnen i samma årsmodell redan leker för fulla muggar.

Skulle jag vilja sola i stan så hade jag fått lägga mig i parken (återigen) tillsammans med en miljon andra soldyrkande, öldrickande, fotbollsspelande, ghetto-blaster-diggande kids.
I Radhuset går jag ut och lägger mig i solstolen, på min alldeles egna altan, och kan när som helst gå in för att ta ett glas vatten eller hämta en tidning. Jag träffar inte på någon jag inte har lust att möta, och behöver inte bry mig om att hålla in magen för det är ändå inga 20-åriga sulfider i närheten att jämföra mig med. Phew!

Skulle jag få för mig att jogga en runda i stan hade jag fått stånka fram på asfalt, kryssa mellan bilar, hosta avgaser och hoppas att jag inte sprang på någon bekant som kunde se exakt hur bra mina kinder matchade min illröda Nike tröja.
När jag ger mig ut för att jogga i Radhusområdet springer jag på skogsstigar, allt som oftast helt alena, och riskerar väl egentligen bara att träffa på en älg.

Något som jag föreställde mig skulle innebära ett problem med att flytta till Radhusområdet var bristen på caféer som serverade en decent latte. Men faktum är att det är rätt gött att koka sig en kopp kaffe och gå ut på altanen och sitta i lugn och ro och läsa tidningen. Och har du tur så har grannen just bakat och kommer över och bjuder på bullar.
Istället för att stressa iväg till ett överfyllt fik där du först måste köa i en kvart för att få din hett efterlängtade kopp kaffe. Bara för att upptäcka att uteserveringen är proppfull och du får försöka hitta en bänk i parken att sitta och njuta av din kaffe på, men när du väl hittat en ledig bänk så är kaffen kall…

Och parkering! Scenario Radhusområde: Jag kör hem, trycker på fjärrkontrollen i bilen, garageporten öppnas, jag kör in och ställer mig på min plats. Släpper ut sonen som skuttar iväg själv, tar matkassarna och vi går tillsammans en trappa upp till huset.
Scenario Grünerløkka: Jag krypkör förbi huset i jakt på en p-plats, svär, fortsätter cirkla kvarteret i ständigt utökade cirklar tills jag 10 minuter senare hittar en plats som jag med nöd och näppe kan tränga mig in i. Lyfter ut en billtrött son, tar han på armen och matkassarna i handen. Förbannar det faktum att jag inte vågar låta honom springa själv hem på grund av all trafik, och svettas ymnigt av att bära på 13 kg son och två matkassar en ganska lång bit hem.

Skrotsamlaren

Charmprinsen har just upptäckt finessen med byxfickor!
Det började med att han stoppade händerna i fickorna och gick omkring och såg lite härligt nonchalant ut. (Fantastisk syn att se Mr Handsome komma spankulerande med händerna i jeansfickorna - och 2 meter efter kommer Charmprinsen i exakt samma stil.)

Men nu har alltså Charmprinsen kläckt idén om vad man ska ha fickor till...
Igårkväll gick han omkring i vardagsrummet med händerna i fickorna - inget ovanligt där - men hans full-i-sjutton-min avslöjade att det var något på g.

Och mycket riktigt, när det var dags för bad och vi skulle klä av honom, så ramlade en miljon småsten ut över hela det nystädade vardagsrumsgolvet - och en mycket nöjd Charmprins skrattade så han nästan kiknade.

Skötbordets vara eller inte vara...

När jag var gravid med Charmprinsen så köpte vi ett Leksvik skötbord från Ikea. Skötbord kändes som en självklarhet, det var ju där man skulle 'bonda' med sitt barn, gulla och sjunga och pussa (och byta blöja).
Men det var ju så fult! Huga! Så jag ägnade oändligt många timmar åt att slipa ner det. (Ska det va, ska det va ordentligt!) Sen målade jag det knallgrönt, köpte vita porslinsknoppar och limmade dit Charmprinsens namn i roliga cirkusbokstäver i trä. Finfint!
Och visst, vi använde skötbordet religiöst till en början, men det tog inte många månader innan Charmprinsen inte låg stilla en sekund och det bara kändes besvärligt. Så skötbordet förpassades ner i källaren och där fick det faktiskt stå kvar och skämmas när vi flyttade...
Dessutom kan man ju inbilla sig att alla barn borde gilla att byta blöja. Det kan ju inte vara speciellt skönt att gå omkring nerkissad kan man tycka. Men ack så fel man kan ta! Charmprinsen tycker att det är pest att byta blöja, ett nödvändigt ont - inget mysigt gullande där inte...
Så jag skrattade gott när jag läste Radhusmammans inlägg - för precis såhär är det: "Visst, de första veckorna bytte vi nog där, men inte nu. Nu går man och hämtar en blöja när bebisens byxbak hänger lite väl mycket, sedan jagar man rätt på bebisen och brottar ner honom på plats."